Chansa eller inte... desperat som jag var efter att få surfa igen har nog varit ganska tydligt, naglarna har aldrig varit såhär korta och drömma om surf på nätterna har varit ganska ofta det senaste, inte hänga med på lektionerna då jag tänkt på en epic session och vad jag ska sätta för nytt nästa gång.
Irritationen över att enda dan de blåser bra på två veckor har jag jobb mitt på dan i en timma @#!%¤"#? fan... men jag tänkte ändå åka ner och se om det fanns någon vind över till mig drygt 1½h innan de blev mörkt (kul...NOT), pluss att man kommer ut i trafiken mellan fyra och fem, vad händer då ? jo rusningstrafik ur borås för alla nötter slutar jobbet (precis som jag själv), men tur att man har en "pigg" bil och adrenalinet kickade igång när foten mötte pedalen mm.
Tårarna va int långt ifrån när ja kom till läjet ah de va DÖTT, ringde Nils i ren desperation för att höra att de vart dåligt, det hade tröstat lite. Men han sa att ja skulle kolla apelviken, kanske va någon kvar där wrooom så va jag där och en snubbe till som såg ut att ha problem me för lite tryck. Optimist som ja e riggar ja upp 11an och tar mig ut, sjukt nog e jag överriggad ganska bra med 11an ah tänker byta till sjuan, men det skulle ju lägga sig snart, inte då. Adrenalinet kom till nytta med att hålla mot 11an och glädjen va banne mej oändlig!
Testade att sätta de jag satte senast, gick åt helvete men ja va lika glad för de, red lit små vågor ist och tränade på att hoppa höögt som Mårten sagt till mig att jobba på. Var överriggad i 1h och sista ½timmen va perfekt, va jag havet och solnedgången helt själva med två vindsurfare som stack sen.
Underbart, precis som Niklas på surfers, som jag mötte när jag kom, sa: Nu får du hela havet för dig själv! (mitt leende va stort)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar